Tunga ben

 

Det har bara blivit  löpning de senaste dagarna. Och trots att det inte har varit frågan om några längre distanser har jag idag riktigt ont i underbenen. I lördags sprang vi "snabbdistans" 3+ 2km. Igår, söndag var vi i Skrylle med barnen (jag och Pål sprng var sin runda på 2,2 km med Martin, som alltså var den som sprng längst). I morse, när jag skulle jag springa till jobbet ( 4,5 km) kändes det extremt tungt. Varje gång jag skulle lyfta benet kändes det som om det satt en blyklump monterad på skon, och varje gång jag satte ned foten gjorde det rejält ont i hela framsidan av underbenet.
Kanske att jag springer lite för ofta, och skulle behöva ha lite längre återhämtning? Samtidigt är jag så orolig att tappa kondition...

Tunga vikter och lite vibrato

Gårdagen var inte slut i och med att vi steg upp ur bassängen. Först följde en ganska lång, men händelsefattig dag på jobbet. Därefter var det dags för veckans pass med PT-Johannes. Det blev helkropp maxstyrka med marklyft, raka marlyft, utfall, latsdrag. axelpress, flyes, armhävningar, tricpesdrag och biceps curls, och när timmen var till ända kändes det som om någon kört över mig med en bandvagn. Väl hemma hade jag dock inte tid för annat en ett snabbt bad och lite kesella ( mosad banan blandat med kakao och keselle, gojibär på toppen, idé från blogg-Sofie) innan det var dags att gå till Lisa och ha oboelektion. Det blev en underbart rolig lektion där jag bland annat fick ligga på rygg på golvet och spela med två tunga Sohlmans-lexikon på magen. När jag hade en riktigt fin ton passade så Lisa på att pressa böckerna upp och ner mot min stackars mage, ganska fort och hårt. Det var inte för att hjälpa mig att träna bålstabilitet, utan undervisning i blåsvibrato-teknik.

Morgonbad

Om man stiger upp klockan sex för att vara i simbasssängen klockan sju, trots att man inte börjar arbeta förrän klockan nio, måste man antingen tycka väldigt mycket om att gå på badhuset eller vara väldigt diciplinerad. Jag tillhör den senare sorten. Egentligen tycker jag att badhuset är ganska otrevligt - bökigt och kallt och vått. Men nu måste vi ju samla kilometer i vattnet som förberedelse för Vansbro.  Det blev 1000 meter  på 31 minuter (som vanligt), sedan bastu och frukost innan mottagningen. En trevlig morgon, trots allt.

 

 

Milen!

I går var det återhämtningsdag:  45 minuter oboe på morgonen, 1000 meter bröstsim på lunchen, 45 minuter oboe på kvällen. Därefter 5-års-midddag med Pål på Klostergatan. Nässelsoppa, torskrygg och mörk chokladmousse blev uppladdningen för dagens evenemang: Milen!

Lite tvehågsen till om jag verkligen skulle köra 5 km i 13 sekundmeters motvind på spåret (jodå, det blir lika långt med medvind, också), eller faktiskt "bara" köra snabbdistans 3+2 km i Botan, valde jag att arrangera en liten lottdragning med mig själv. Milen på spåret vann, och eftersom lotten alltid har rätt var det bara att ge sig ut och älska motvinden.
Jag sprang med pulsklocka och tänkte ligga omkring 160, helst inte över 170, och tillåta mig att sjunka till 140  vid varje hel kilometer. Det var en enorm hjälp med klockan - jag slapp att övermannas av trötthet och kände att jag hela tiden hade kontroll. Genomsnittspuls på hela passet blev 157,  och maxpulsen 173.
Det känns verkligen som en milstolpe att äntligen, äntligen ha lyckats springa en hel mil. Jag är både stolt och glad, och knappast ens trött, bara lite, lite mosig i benen, men absolut inte genomtrött.

Backträning

Det viktigaste från gårdagen var dels att jag hittade den här utmärkta matbloggen med mycket lämplig och rolig mat för den som tränar mycket och samtidigt vill äta gott och nyttigt, och dels att vi körde backintervaller med Ida. Träningstaggad och matinspirerad gjorde jag jättegod linsgryta med hembakat kokosbröd (kokosmjöl och ägg som huvudingredienser) till middag. Till detta: avokado-guacamole och gurksallad. Allt enligt Sofies fina blogg.
Strax innan klockan åtta mötte vi  så Ida vid Fäladsgården. Lite kallt och ogästvänligt var det från början, men snart behövde åtminstone jag ta av det tjockaste klädlagret.

Såhär såg passet ut:
Uppjogg
Löpskola (tripp, och tå- och hälgång och höga knän etc)
Stegringslopp (stegvis fartökning på given signal)
Flytlopp - snabbt hela tiden

Sedan var det dags för det egentliga träningen: backarna
 Fem gånger upp och nedför den nästbrantaste backen i olika utförande (ett varv till och med baklänges!)
Finalen utgjordes av den längsta backen ända upp till toppen. Och faktiskt: jag klarade det. Jag, som egentligen inte anser mig kunna springa i backar. Så stannade vi till en stund och förundrades över utsikten: i öster ett kyligt mörker över Romeleåsen med Ideons silutter i förgrunden, i väster den brinnande, sjunkande solen i Öresund. Bakom barsebäscksverkets tysta, tomma torn: köpenhamns taggiga profil, och jag tänkte, att där någonstan börjar Europa...

Därefter nedjogg och Idas specialstretch på en bänk på en lekplats som på dagarna befolkas av små varelser i galonbyxor och bävernylon. På samma bänk som Ida i skymningsmörkret använder till att tvinga våra stackars höftböjare till undergiven eftergivlighet, sitter dagtid dagisfröknar och byter  bantingstips och kokboksrecept (antar jag).

Persoligen blev jag så uppiggad av framgången i backen, att jag nu allvarlgt funderar på att anmäla mig till Stankt Hans Extreme , som går 23 maj.

Löpning och cykling - liten uppdatering

Nu är vi bra igång med löpningen - vi har kunnat följa Idas upplägg väldigt bokstavstroget, faktiskt. Förra veckan gjorde vi långintervaller på St Hans samt tränade backstrategier. Nästa pass var "vanlig" löpning 5 km och sista passet långdistans 9 km. Jag har aldrig sprungit så långt! Men jag mådde helt bra efteråt, inte ont någonstans. Och redan nästa dag var vi ute i spåret igen, nu i Skrylle med barnen. Det blev lite "återhämtningsjogg" i skogen, och medan Martin sprang som en vild get helt utan att bli trött lät Viola meddela efter några sega uppförsbackar att löpning var det tråkigaste som fanns och att hon aldrig mer skulle springa ett enda steg. Men sedan kom hon faktiskt på hur trevligt det kändes i benen efteråt och redan i går medgav hon att det nog blir mer löpträning också för henne - hon skall ju dessutom börja spela fotboll, har kommit med i sin bästis tjejlag och skall spela match i morgon.

Cyklingen då? Grenen som jag borde känt mig allra tryggast i? Nej, det går inte så bra. Vi var ute 43 förra söndagen och 31 km igår. Snitthastigheten är ju knappast att skryta med - strax över 20 km/timme. Hård nordvästvind och hagelskurar på en ensam, tjälskadad så kallad väg är verkligen inte min bild av lycka. Dessutom får jag så vansinningt ont i axlarna numera. Jag vet inte om det bara beror på säsongsovana eller om skälet är  att min överkropp är så mycket tyngre nu jämfört med för ett par år sedan (styrketräningsrelaterat). Trycket på axlarna blir  stort oavsett hur mycket jag stabiliserar med mage/ländrygg. Höja styret, kanske?


Ikväll blir det Ida-träff på St Hans. Rediga backintervaller står på schemat!

Skidveckan - rapport från en nära-döden-upplevelse

Jag skulle ju skrivit om skidresan...
Men för att vara uppriktig, hela dethär skidprojektet får mig att känna mig så utomordentligt kass, att jag inte varit särskilt pigg på att dela med mig av mina upplevelser i spåret.
Här kommer en därför bara en ytterst summarisk beskrivning  av våra 5 dagar i Funäsdalen:
1. Vi körde ca 50 km totalt.
2. Jag ramalde ungefär 50 gånger. En dag gick vi på långtur 25 km utan varesig mat eller dryck. Hardcore, liksom.
3. Det är ett helvete att gå "sillaben" i brant uppför.I synnerhet när ens man trippar förbi i rimligt högt tempo och hurtigt uppmanar: "Gör bara såhär!"(Ilsket och hämndlystet tänkte jag, att när vi är hemma igen skall jag sätta honom vid pianot och be honom spela en Beethoven sonat - Gör bara såhär, det är ju inga konstigheter!)
Men det hemskaste av allt:
4. Det finns ingen broms på skidor = man måste kasta sig. Eller riskera livet. Att ploga (dvs ta ut ena skida från språret för att öka friktionen) resulterar bara i att man ramlar, så då är det bättre att kasta sig innan det har skett.

Här är jag men mina nya stiliga kamikatze-skidor. De går jätte, jättefort så man hinner ju givietvis inte svänga eller något sådant. Men de ser fina och proffsiga och ultrasmala ut. (Till skillnad från mig då, som varken är fin, proffsig eller ultrasmal. Ja, ni hör ju själva, humöret är på topp.)

 

Denna lilla film visar mig i spåret med de gamla räfflade hyrskidorna . Det var i eran före  mördarskidorna kom in i bilden. Då hade jag fortfarande någon sorts koll, av och till. Den illusionen skulle emellertid snart försvinna...

Simma lugnt

Vi kom till badet igår. Faktiskt. Och jag simmade 1000 meter medan Martin tränade och Viola tramsade med kompis Hedvig. sen blev det tidig läggning för mig - krafterna var på upphållningen redan efter middagen.
I dag på lunchen hann vi med ett snabbt sim-pass (åter 1000 meter, nu på 31 minuter), men mer träning hinns inte idag pga ensembel spel med både fiolen och oboen, var för sig och på olika platser för enkelhetens skulle. Dessutom skall Martin ha konsert och spela solo oboe i kväll.

Distanpass 8 km

Onsdagar är distanspass: Idag sprang jag  8 km. Det tog en timme (61 min, 33 sekunder för att vara exakt), och skedde på löpband pga snöandet. Lite varierat tempo och varierad lutning (uppför hela tiden dock), men jag försökte hålla det till en låg ansträngningsgrad eftersom jag aldrig sprungit så långt tidigare (jo, förresten en gång för  fem och ett halvt år sedan sprang jag en mil, men veckan efter var lårbenshalsen avbruten pga stressfraktur, så det var ju inte med någon vidare framgång).
Nå. Hur jag mår nu?
Tja, jag har behövt cirka fyra timmar för att överhuvudtaget klara av att ens resa mig ur sängen där jag hamnade direkt efter hemkomsten.
Tänker på att Lidingö är dubbla sträckan - HUR SKALL DET GÅ?  Och kommer jag någonsin att orka springa  ens 8 km en gång till? Tveksamt.
Men det kan ju vänta, för all del. Mer överhängande problem är :  hur jag skall  orka hämta barnen och ta dem till simningen i eftermiddag?

Uppdatering av "Skrytbloggen" - helgens övningar

Fredagen: en intensiv oboe-eftermiddag, sedan resan till London. Det blev rätt sent innan vi var framme, bland annat tack vare Europas långsammaste och mest omständliga passkontroll på Gatwick.
Just innan vi landade hade piloten uppdaterat oss  rörande det engelska vädret:
Possibly rainy, probably windy.
Det stämde. Och  fortsatte hela helgen. Så vi höll oss mest inomhus (frånsett en liten utflykt till oboeaffären på Chiltrenstreet). Det pratades, spelades olika spel, lagades mat och tramsades i största allmänhet. Mysigt på alla vis.
På söndagsmorgonen åter i Sverige (Pål hämtade på Kastrup, vilket var helt underbart).

Trots att Idas program bara medger 2-3 löppass per vecka kände jag att jag, efter allt stillasittande på flygplan och tåg verkligen behövde komma ut. Det blev 5 km i Botan och det var faktiskt första gången som det kändes lite, lite okej att springa.
I går, måndag, körde vi långintervaller med Ida. Först uppvärmning och löpskola, sen 4 intervaller om 2 minuter ( 360 meter)  och 1 minuts vila mellan. Arbetsintensitet: svår  (puls upp till 180), vila: medel (puls 140).
Det kändes kanon. Innan passet hade jag varit urtrött och haft ont i magen (av kvinnliga skäl). Efter passet var jag bara pigg, glad och smärtfri. Samarbetet med Ida känns verkligen jättebra för oss båda två, och det är enormt roligt att dela på en PT såhär. Trevligt, socialt och peppande.
I dag, som är Violas födelsedag, har jag bara kört ett kort styrkepass : rygg, mage , bröst med fokus på bålstabilitet.
I kväll blir det familjekalas och nog mest träning för matsmältningsapparaten.

Förresten, nu är i båda anmälda till halvvasan också, så nu är det allvar - alla loppen bokade och betalda.

Simning igen, veckans tredje löp-pass

I går blev det simning igen. Tusen meter bröst i min nya fina badräkt med bystsupport och små ben (!) Jag simmar fortfarande "som en svan", men jag tycker verkligen inte om att lägga ned ansiktet i det kalla vattnet varannan sekund.
De har dessutom sänkt vattentemperaturen på Högevall från 27  till 26 grader och det är mer påtagligt än man skulle tro. Tanken på att det är mellan 16 och 20 grader i Västerdalälven i juli svindlar. Jag hoppas verkligen att våtdräkten kommer att vara till hjälp. Som jag förstår det kommer vi att simma 500 meter i Vanån (medströms) och sedan 1000 meter i västerdalälven (motströms). Undrar var man skall träna för att få så liknande omständigheter som möjligt?

På kvällen funderade vi en kort stund på att gå till gymmet och köra lite styrketräning, men eftersom jag tränat helkroppsstyrka på onsdagen, föll valet på annan träning istället: två timmar med sista satsen ur Beethovens pinosonat no17, d-moll och sedan en massa underbart oboespel.
Idag hade någon vänlig själ i tidbokningen låtit bli att boka min kafferast och min administrationstid som till min stora lycka dessutom låg intill varandra, dvs jag hade en patient kl 9.00, som var färdig 9.20 och sedan kom inte nästa förrän kl 10.00. På denna stund hann jag springa 5 km i stadsparken.Tid:  35 min 56 sek - jag vet ingen strålande tid, men jag är ingen strålande löpare heller. Däremot påhittig: jag har just upptäckt att man kan använda en gynstol som stretchbänk.
Nu: sex patienter till sedan oboe-eftermiddag och i kväll åker jag och barnet David till barnet Johannes och hans familj i London!

Styrka och löpning

Jag är ledig på onsdagar. Ursprungligen var detta ett arrangemang för att jag skulle ha tid att sköta mina universitetsstudier i tyska. Nu mera ägnas onsdagarna mest åt att spela oboe, hämta och köra barn till olika musiklektioner och till att träna.
Morgonen inleddes med ett PT- pass tillsammans med Johannes. Han hade förberett ett helkroppspass denna gång. Det såg ut såhär:
Ben: Marklyft med stång + raka marklyft med fria vikter
Rygg: Liggade hantelrodd + smala latsdrag i cable-crossen
Axlar: axelpress med stång + samma vikt drag till hakan.
Bröst: Dips mellan två bänkar + bröstflyes i cable-crossen
Tricepsdrag bakom huvudet
Bicepscurls med 20-kg-stången
Crunches i CC.
Rotatorcuffsrotationer med hantlar

Efter lunch var det dags för veckans distanspass: 7 km löpning. Vädret: 0-gradigt 6 sekundmeter och snöfall. Det gick sådär. Jag blev verkligen trött efter 5 km trots att  jag tog det väldigt lugnt. Jag förstår inte hur folk gör som orkar mala på kilometer efter kilometer i samma löpfart. Äventyret tog mig totalt 49 minuter, vilket innebär en km / mellan 6,5 och 7 minuter, och det är väl ok, även om det irriterar mig att jag måste ta gångpauser ganska ofta. När skall det kännas bra och okomplicerat att springa?

Simning

Efter en vanlig mottagningsförmiddag med huvudsakligen friska tanter, kastade jag mig iväg till Högevall för en simtur. Det var förvånansvärt lite folk och 50 metersbassängen var öppen i hela sin längd. Det blev 1000 meter på 34 minuter, så jag hann till och med både basta och besöka grönsaksaffären på återvägen. Lunchen blev väl sådär, förstås: två bananer, ett äpple och en handfull valnötter.
Vi får satsa mer på middagen - räkor, avocado, sparris och mozarella.

Mer träning lär det inte bli idag:eftermiddgen kommer att gå åt till min dotters stråkensembel och kvällen ägnas mitt eget oboespel - veckans höjdpunkt!

Första löp-coachpasset

I går var det vår första träff med löpcoachen Ida. Vi inledde med att hon visade oss den plan hon gjort upp och presenterade olika passtyper - distans, snabbdistans, kortintervall, långintervall  - och sedan körde vi "löpskola". Detta innebar att hon tittade på vårt löpsteg, korrigerade vissa saker: hållning (lutning 7% framåt) armar (servitrice) och steg (fjäderlätt, på tå). Sedan fick vi gå tågång och hälgång och springa baklänges innan det slutligen var dags för kvällens egentliga pass: kortdistans på löpband (en nödlösning framtvingad av en obarmhärtigt isig vind). Vi gjorde 12- 13 intervaller á 60 sekunders sprint, 30 sekunder rask gång dess emellan.
Det fungerade bra och nu känner jag mig mer taggad än någonsin - i morgon blir det långdistans 7 km och i dag skall jag försöka hinna till Högevall på lunchen för en simtur.

Spinning med förhinder

I går var planen 45 minuters spinning och sedan 60 styrketräning med PT (ben, rygg, biceps). 

Men på något vis blev vi försenade (katten fick ett grand mal anfall i garderoben och behövde tas om hand)och kom just två minuter för sent till ett redan fulltecknat spinningpass. Trots att vi alltså varit bokade till detta pass i fem dagar, miste vi våra platser på grund av några ynkliga  minuters försening.  Jag var rätt irriterad på Actics klumpiga bokningssystem och stelbenta deadlines när vi i stället nu  körde vi från Olympen upp till Delphi där det finns tre spinningcyklar i gymmet. Av dessa var emellertid en upptagen och två trasiga. "Rätt irriterad" utvecklades nu till "extremt irriterad".

-Varför fungerar inte spinningcyklarna, frågade jag en av killarna "bakom disken" på gymmet, utan at ta notis om att han redan stod och pratade med någon annan. 

-Tja, de är väl sönder, då, svarade han med en obekymrad nonchalans.  Denna osannolikt nonchalanta attityd blev gnistan till min vid det här laget mycket lättantändliga stubintråd.

-Då går du och låser upp spinningsalen till oss, eller hur! För detta är ju helt oacceptabelt, det inser du säkert själv.

Och det gjorde han, faktiskt. Låste upp, alltså. Utan vidare kommentarer. Jag tror att han insåg att det absolut inte fanns något förhandlingsutrymme. Vem vågar förresten bråka med en eruptivt arg cyklist i blöjbyxor och vingliga små skor?

Nå, sen körde vi alltså 35 minuters egenspinning med långa stående intervaller till olika gamla tango-hits (El choklo, Olé Guapa och sånt) och sedan några kortare sittande sprintintervaller till Montis Czardas, innan det var dags att ta bilen tillbaka till Olympen för styrkepasset. 

 Johannes, den PT som jag kört tillsammans med av och till sedan 2007 och flera gånger i veckan med sedan december 2010, som känner mig (eller mitt tränings-jag, åtminstone) utan och innan och som är en mycket trevlig del av min träningsvardag, hade gjort ett nytt ben och ryggprogram till mig. Det fungerade ganska bra, trots att ben är ett problemområde för mig (en ömmande knä, en opererad höft). 

Bäst: Raka marklyft på bänk, 40 kg, 10 rep, 3 set samt 15 bicepscurls med lång stång (20kg) i tre set. 

Sämst: enbens raka marklyft (min balans är inte bra!) 

Sen var det hem och yoghurt och bad och sängen. Och idag, måndag, väntar löp-coaching!

Beslutet

Nu är det bestämt Vi skall göra halvklassikern, jag och Pål. Eller i alla fall sikta dithän.
Vad det innebär?
En svensk klassiker omfattar Vätternrundan - cykling 30 mil i en etapp, Vansbrosimmet - 3000 meters simning i Vanån och Västerdalälven, Lidingöloppet - 3 mil terränglöpning samt Vasaloppet - 9 mil på längdskidor. Genomför man samtliga dessa lopp inom en 12-månadersperiod kan man anhålla om ett diplom och en t-shirt med texten "En svensk klassiker".
Gör man halva distanserna kan man alltså diplomeras för Halvklassikern. Man får säkert också en hyfsad t-shirt.
Det finns dessutom en variant som omfattar en tredjedel av klassikersträckorna i varje gren  - Tjejklassikern - och det var egentligen den jag ville göra. Men eftersom vardagsträningen är en stor del av min och min makes samvaro, beslöt vi oss för att vi skulle satsa på att göra samma lopp båda två, och då blev halvklassikern en bra kompromiss. Vi är sedan länge anmälda till Halvvättern som går 9 juni. För ett par år sedan cyklade vi stora Vättern tillsammans, så cyklingen är det som  känns mest överkomligt. Här har vi redan bra utrustning och träningsvana (även om det givetvis är en färskavara, och vi måste upp i minst 50 mil ute under april och maj).
I ögonblicket  sitter vi just och gör anmälningar till Vansbrosimmet och funderar över vilken våtdräkt som blir bäst. Jag har absolut ingen simmarvana - simmar som en uttråkad svan enligt  mina yngsta barn, som båda går i simklubb och crawlar obehindrat.
LÖpningen är en stötesten - både jag och Pål är skademagneter i löpsammanhang: alltid är det någons höft, knä eller hälsena som strejkar. Men nu har vi avtalat med en löpar-PT, Ida von Boisman på Actic Olympen i Lund, som skall hjälpa oss att bli bättre, snabbare och framför allt att undvika skador. Första träffen med henne äger rum i morgon.
Skidorna kommer inte att bli något problem för Pål, som, liksom alla norrmän föddes med toppluva på huvudet och skidorna fastvuxna på fötterna. För mig som skåning, blir det värre. Jag är en fena på att åka skidor bakom en galopperande häst, men något säger mig att just det transportsättet mer liknar vattenskidor än vasasloppsstakning. För ett par veckor sedan var vi i Vemdalen på skidresa med barnen, och jag vill inte påstå att jag utmärkte mig som någon stjärna annat än i after-skibaren. Men till påsk bär det norröver igen, och jag skall verkligen försöka bli kompis med längdskidorna.

På denna blogg kommer jag att skriva om allt som rör vår förberedelse inför halvklassikern. Det blir träningsupplägg, tips, problem, diskussion om utrustning, eventuella skador och så vidare. Du som läsare får väldigt gärna komma med tips och kommentarer - detta är vårt första klassikerprojekt och vi tar tacksamt emot råd.