Tunga ben

 

Det har bara blivit  löpning de senaste dagarna. Och trots att det inte har varit frågan om några längre distanser har jag idag riktigt ont i underbenen. I lördags sprang vi "snabbdistans" 3+ 2km. Igår, söndag var vi i Skrylle med barnen (jag och Pål sprng var sin runda på 2,2 km med Martin, som alltså var den som sprng längst). I morse, när jag skulle jag springa till jobbet ( 4,5 km) kändes det extremt tungt. Varje gång jag skulle lyfta benet kändes det som om det satt en blyklump monterad på skon, och varje gång jag satte ned foten gjorde det rejält ont i hela framsidan av underbenet.
Kanske att jag springer lite för ofta, och skulle behöva ha lite längre återhämtning? Samtidigt är jag så orolig att tappa kondition...

Tunga vikter och lite vibrato

Gårdagen var inte slut i och med att vi steg upp ur bassängen. Först följde en ganska lång, men händelsefattig dag på jobbet. Därefter var det dags för veckans pass med PT-Johannes. Det blev helkropp maxstyrka med marklyft, raka marlyft, utfall, latsdrag. axelpress, flyes, armhävningar, tricpesdrag och biceps curls, och när timmen var till ända kändes det som om någon kört över mig med en bandvagn. Väl hemma hade jag dock inte tid för annat en ett snabbt bad och lite kesella ( mosad banan blandat med kakao och keselle, gojibär på toppen, idé från blogg-Sofie) innan det var dags att gå till Lisa och ha oboelektion. Det blev en underbart rolig lektion där jag bland annat fick ligga på rygg på golvet och spela med två tunga Sohlmans-lexikon på magen. När jag hade en riktigt fin ton passade så Lisa på att pressa böckerna upp och ner mot min stackars mage, ganska fort och hårt. Det var inte för att hjälpa mig att träna bålstabilitet, utan undervisning i blåsvibrato-teknik.

Morgonbad

Om man stiger upp klockan sex för att vara i simbasssängen klockan sju, trots att man inte börjar arbeta förrän klockan nio, måste man antingen tycka väldigt mycket om att gå på badhuset eller vara väldigt diciplinerad. Jag tillhör den senare sorten. Egentligen tycker jag att badhuset är ganska otrevligt - bökigt och kallt och vått. Men nu måste vi ju samla kilometer i vattnet som förberedelse för Vansbro.  Det blev 1000 meter  på 31 minuter (som vanligt), sedan bastu och frukost innan mottagningen. En trevlig morgon, trots allt.

 

 

Milen!

I går var det återhämtningsdag:  45 minuter oboe på morgonen, 1000 meter bröstsim på lunchen, 45 minuter oboe på kvällen. Därefter 5-års-midddag med Pål på Klostergatan. Nässelsoppa, torskrygg och mörk chokladmousse blev uppladdningen för dagens evenemang: Milen!

Lite tvehågsen till om jag verkligen skulle köra 5 km i 13 sekundmeters motvind på spåret (jodå, det blir lika långt med medvind, också), eller faktiskt "bara" köra snabbdistans 3+2 km i Botan, valde jag att arrangera en liten lottdragning med mig själv. Milen på spåret vann, och eftersom lotten alltid har rätt var det bara att ge sig ut och älska motvinden.
Jag sprang med pulsklocka och tänkte ligga omkring 160, helst inte över 170, och tillåta mig att sjunka till 140  vid varje hel kilometer. Det var en enorm hjälp med klockan - jag slapp att övermannas av trötthet och kände att jag hela tiden hade kontroll. Genomsnittspuls på hela passet blev 157,  och maxpulsen 173.
Det känns verkligen som en milstolpe att äntligen, äntligen ha lyckats springa en hel mil. Jag är både stolt och glad, och knappast ens trött, bara lite, lite mosig i benen, men absolut inte genomtrött.

Backträning

Det viktigaste från gårdagen var dels att jag hittade den här utmärkta matbloggen med mycket lämplig och rolig mat för den som tränar mycket och samtidigt vill äta gott och nyttigt, och dels att vi körde backintervaller med Ida. Träningstaggad och matinspirerad gjorde jag jättegod linsgryta med hembakat kokosbröd (kokosmjöl och ägg som huvudingredienser) till middag. Till detta: avokado-guacamole och gurksallad. Allt enligt Sofies fina blogg.
Strax innan klockan åtta mötte vi  så Ida vid Fäladsgården. Lite kallt och ogästvänligt var det från början, men snart behövde åtminstone jag ta av det tjockaste klädlagret.

Såhär såg passet ut:
Uppjogg
Löpskola (tripp, och tå- och hälgång och höga knän etc)
Stegringslopp (stegvis fartökning på given signal)
Flytlopp - snabbt hela tiden

Sedan var det dags för det egentliga träningen: backarna
 Fem gånger upp och nedför den nästbrantaste backen i olika utförande (ett varv till och med baklänges!)
Finalen utgjordes av den längsta backen ända upp till toppen. Och faktiskt: jag klarade det. Jag, som egentligen inte anser mig kunna springa i backar. Så stannade vi till en stund och förundrades över utsikten: i öster ett kyligt mörker över Romeleåsen med Ideons silutter i förgrunden, i väster den brinnande, sjunkande solen i Öresund. Bakom barsebäscksverkets tysta, tomma torn: köpenhamns taggiga profil, och jag tänkte, att där någonstan börjar Europa...

Därefter nedjogg och Idas specialstretch på en bänk på en lekplats som på dagarna befolkas av små varelser i galonbyxor och bävernylon. På samma bänk som Ida i skymningsmörkret använder till att tvinga våra stackars höftböjare till undergiven eftergivlighet, sitter dagtid dagisfröknar och byter  bantingstips och kokboksrecept (antar jag).

Persoligen blev jag så uppiggad av framgången i backen, att jag nu allvarlgt funderar på att anmäla mig till Stankt Hans Extreme , som går 23 maj.

Löpning och cykling - liten uppdatering

Nu är vi bra igång med löpningen - vi har kunnat följa Idas upplägg väldigt bokstavstroget, faktiskt. Förra veckan gjorde vi långintervaller på St Hans samt tränade backstrategier. Nästa pass var "vanlig" löpning 5 km och sista passet långdistans 9 km. Jag har aldrig sprungit så långt! Men jag mådde helt bra efteråt, inte ont någonstans. Och redan nästa dag var vi ute i spåret igen, nu i Skrylle med barnen. Det blev lite "återhämtningsjogg" i skogen, och medan Martin sprang som en vild get helt utan att bli trött lät Viola meddela efter några sega uppförsbackar att löpning var det tråkigaste som fanns och att hon aldrig mer skulle springa ett enda steg. Men sedan kom hon faktiskt på hur trevligt det kändes i benen efteråt och redan i går medgav hon att det nog blir mer löpträning också för henne - hon skall ju dessutom börja spela fotboll, har kommit med i sin bästis tjejlag och skall spela match i morgon.

Cyklingen då? Grenen som jag borde känt mig allra tryggast i? Nej, det går inte så bra. Vi var ute 43 förra söndagen och 31 km igår. Snitthastigheten är ju knappast att skryta med - strax över 20 km/timme. Hård nordvästvind och hagelskurar på en ensam, tjälskadad så kallad väg är verkligen inte min bild av lycka. Dessutom får jag så vansinningt ont i axlarna numera. Jag vet inte om det bara beror på säsongsovana eller om skälet är  att min överkropp är så mycket tyngre nu jämfört med för ett par år sedan (styrketräningsrelaterat). Trycket på axlarna blir  stort oavsett hur mycket jag stabiliserar med mage/ländrygg. Höja styret, kanske?


Ikväll blir det Ida-träff på St Hans. Rediga backintervaller står på schemat!

Skidveckan - rapport från en nära-döden-upplevelse

Jag skulle ju skrivit om skidresan...
Men för att vara uppriktig, hela dethär skidprojektet får mig att känna mig så utomordentligt kass, att jag inte varit särskilt pigg på att dela med mig av mina upplevelser i spåret.
Här kommer en därför bara en ytterst summarisk beskrivning  av våra 5 dagar i Funäsdalen:
1. Vi körde ca 50 km totalt.
2. Jag ramalde ungefär 50 gånger. En dag gick vi på långtur 25 km utan varesig mat eller dryck. Hardcore, liksom.
3. Det är ett helvete att gå "sillaben" i brant uppför.I synnerhet när ens man trippar förbi i rimligt högt tempo och hurtigt uppmanar: "Gör bara såhär!"(Ilsket och hämndlystet tänkte jag, att när vi är hemma igen skall jag sätta honom vid pianot och be honom spela en Beethoven sonat - Gör bara såhär, det är ju inga konstigheter!)
Men det hemskaste av allt:
4. Det finns ingen broms på skidor = man måste kasta sig. Eller riskera livet. Att ploga (dvs ta ut ena skida från språret för att öka friktionen) resulterar bara i att man ramlar, så då är det bättre att kasta sig innan det har skett.

Här är jag men mina nya stiliga kamikatze-skidor. De går jätte, jättefort så man hinner ju givietvis inte svänga eller något sådant. Men de ser fina och proffsiga och ultrasmala ut. (Till skillnad från mig då, som varken är fin, proffsig eller ultrasmal. Ja, ni hör ju själva, humöret är på topp.)

 

Denna lilla film visar mig i spåret med de gamla räfflade hyrskidorna . Det var i eran före  mördarskidorna kom in i bilden. Då hade jag fortfarande någon sorts koll, av och till. Den illusionen skulle emellertid snart försvinna...