Nu är vi bra igång med löpningen - vi har kunnat följa Idas upplägg väldigt bokstavstroget, faktiskt. Förra veckan gjorde vi långintervaller på St Hans samt tränade backstrategier. Nästa pass var "vanlig" löpning 5 km och sista passet långdistans 9 km. Jag har aldrig sprungit så långt! Men jag mådde helt bra efteråt, inte ont någonstans. Och redan nästa dag var vi ute i spåret igen, nu i Skrylle med barnen. Det blev lite "återhämtningsjogg" i skogen, och medan Martin sprang som en vild get helt utan att bli trött lät Viola meddela efter några sega uppförsbackar att löpning var det tråkigaste som fanns och att hon aldrig mer skulle springa ett enda steg. Men sedan kom hon faktiskt på hur trevligt det kändes i benen efteråt och redan i går medgav hon att det nog blir mer löpträning också för henne - hon skall ju dessutom börja spela fotboll, har kommit med i sin bästis tjejlag och skall spela match i morgon.
Cyklingen då? Grenen som jag borde känt mig allra tryggast i? Nej, det går inte så bra. Vi var ute 43 förra söndagen och 31 km igår. Snitthastigheten är ju knappast att skryta med - strax över 20 km/timme. Hård nordvästvind och hagelskurar på en ensam, tjälskadad så kallad väg är verkligen inte min bild av lycka. Dessutom får jag så vansinningt ont i axlarna numera. Jag vet inte om det bara beror på säsongsovana eller om skälet är att min överkropp är så mycket tyngre nu jämfört med för ett par år sedan (styrketräningsrelaterat). Trycket på axlarna blir stort oavsett hur mycket jag stabiliserar med mage/ländrygg. Höja styret, kanske?
Ikväll blir det Ida-träff på St Hans. Rediga backintervaller står på schemat!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar