I går var det återhämtningsdag: 45 minuter oboe på morgonen, 1000 meter bröstsim på lunchen, 45 minuter oboe på kvällen. Därefter 5-års-midddag med Pål på Klostergatan. Nässelsoppa, torskrygg och mörk chokladmousse blev uppladdningen för dagens evenemang: Milen!
Lite tvehågsen till om jag verkligen skulle köra 5 km i 13 sekundmeters motvind på spåret (jodå, det blir lika långt med medvind, också), eller faktiskt "bara" köra snabbdistans 3+2 km i Botan, valde jag att arrangera en liten lottdragning med mig själv. Milen på spåret vann, och eftersom lotten alltid har rätt var det bara att ge sig ut och älska motvinden.
Jag sprang med pulsklocka och tänkte ligga omkring 160, helst inte över 170, och tillåta mig att sjunka till 140 vid varje hel kilometer. Det var en enorm hjälp med klockan - jag slapp att övermannas av trötthet och kände att jag hela tiden hade kontroll. Genomsnittspuls på hela passet blev 157, och maxpulsen 173.
Det känns verkligen som en milstolpe att äntligen, äntligen ha lyckats springa en hel mil. Jag är både stolt och glad, och knappast ens trött, bara lite, lite mosig i benen, men absolut inte genomtrött.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar